" Quick - skandalen " : Dan Larsson skriver - Därför avskyr jag Thomas Quick !

I förra avsnittet om Thomas Quick slutade jag med historiken om hur denne medelålders, flintskallige, man med motoriska problem leddes fram med rättsväsendets goda vilja som Nordens värste seriemördare. Här är fortsättningen på en hur en misslyckad småförbrytare blev beryktad och ”löste” flera för rättsväsendet besvärliga fall, enbart på Quicks, en sinnessjuks påhittade och uppbackade historier utan logik.

Man glömde tydligt bort eller ville inte minnas att han var en sinnessjuk som hamnat på Säters ”mentalhispa” på grund av ett misslyckat bankrån med gisslantagande. Att han misslyckades med alla småbrott och åkt fast. Men nu skapades en seriemördare som smugit runt i Sverige och Norge och mördat ett trettiotal människor. Han dömdes senare för åtta av dem i riktade mål i tingsrätter, åtalad, advokat och åklagare skulle övertyga lekmännen i tingsrätterna och någon enstaka jurist att Quick var skyldig till diverse mord, två av dem på fortsatt saknade barn, Johan Asplund och Therese Johannessen. Ingen av föräldrarna till de här barnen tror på Quick som mördare, men de är maktlösa.

Allt var ju möjligt med Quick inblandad: han dömdes på egna uppgifter, en sinnessjuks uppgifter. Anhörigas klart uttalade tvivel negligerades.

Men den första rättegången som var i Piteå 1994 höll han käften hela den öppna delen av rättegången; personakten drogs inför lyckta, stängda, dörrar. Det här var pilotfallet. 15-årige Charles Zelmanovits försvann i november 1976 i Piteå. Kvarlevorna återfanns utanför Piteå 1993. Då var fallet ett försvinnande, inget brott. De kroppsdelar som saknades skylldes på vilda djur, ett rävgryt fanns nära fyndplatsen som jag besökte.

Man skulle göra en grundligare utredning året efter, nu närmade sig vintern. Och Thomas Quick läste om fallet, och tog med hjälp av terapeuter, polis, åklagare, psykologer, på sig fallet som ett mord.

Jag skrev senare i november 1994 i NSD efter rättegången att rent rättegångstekniskt kan Quick inte dömas för mord. Det fanns ingen tekniskt bindande bevisning, dödsorsaken gick inte att fastställa. Enda ”bevisningen” var en video med en stönande Quick som låtsades stycka en docka på fyndplatsen, samt Quicks återgivna berättelser under förhören på Säter, förhör som kan kallas ledande, minst sagt.

Ingen försvarade Quick, i stället tillätts Quick via sin advokat och åklagaren framföra en bestialisk version hur han mördat pojken och sexuellt utnyttjat pojkens döda kropp för att sedan stycka den. Och han hade tagit med sig kroppsdelar, könsorganen, till hemmet i Falun för att leka med dem och sedan äta upp dem.

Den nu framlidna mamman till pojken samt hans bror från Piteå fick höra denna hemska saga. Och det med det svenska rättsväsendets goda minne, för det fanns ingen teknisk bevisning värd namnet, dödsorsaken kunde ju inte heller fastställas.

Ändå fälldes Quick för mord, enhälligt, och det tål att upprepas återigen; ingen försvarade honom, alla inräknat åklagare, advokat och åtalad, Quick, agerade för en fällande dom; än värre blev det framöver då Quick höll låda och diktade under nästa rättegång som blev i Gällivare i januari 1996. Jag tror inte ett dyft på att han inför rätta var så påverkad av mediciner att han ändå inte agerade kontrollerat. Han var så djävulskt beräknande och sadistisk, hur han pinade anhöriga till Charles Zelmanovits samt mamman till nioåriga Therese, Inger-Lise Johannessen, går inte att beskriva. Hon fick ledas ut från rättssalen under rättegången i ”fallet Therese” 1998 efter det Quick beskrivet hur han styckat hennes barns kropp, tagit kroppsdelar i munnen, ögonen, simmat ut med dem i en tjärn (som torrlades utan att man fann några spår) och dumpat kroppsdelarna i vattnet. Hur han under styckningen stack in handen i kroppen för att känna hennes liv, fantasier, som inte kom från en helt nerdrogad person. Quick är/var för beräknande och en stor skit i mina ögon, om det nu räknas. Han ständiga vädjande till pinade anhöriga om förlåtande under rättegångarna. Sen vände han snabbt och beskrev de mest djävulska saker som han utsatt deras barn för. Nä släpp honom fri och låt anhöriga till de offer han dömts för mord på vänta på eländet utanför sinnessjukhuset i Säter, så skipas rättvisa.

För det som de upplevt inför rätta ska upplevas för att man ska någorlunda kunna känna samma sak som dem . Jag avskyr Thomas Quick/Sture Bergwall. Jag anser honom vara en beräknande psykopat, sadist, varför skulle han annars plågat anhöriga med påhittade historier om styckningar, kannibalism, nekrofili.

Att han var beräknande säger han själv; att när någon vallning gick snett, vilket de flesta gjorde, slängde han sig medvetet ner på marken och spelade att han fått ett anfall. Psykologer, poliser, jurister med mera daltade då med honom för att få honom, den ”tappre”, att orka gå vidare.

Ja fy fan!

Jag skrev mycket kritiskt i min tidning Norrländska Socialdemokraten i inledningen av Quicks karriär. Jag trodde det här var slutet för Quick efter det tysta framträdandet i Piteå tingsrätt i november 1994. Nä, pedofilen tog på sig ett dubbelmord i Norrbotten, Appojauremorden, natten mot den 13 juli 1984 slaktades det holländska paret Jannie och Marinus Stegehuis i sitt tält i Appojaure, i Gällivare fjällvärld.

Jag trodde aldrig han ens kunde åtalas. Jag kunde fallet utan och innan. Jag arbetade den mordhelgen på NSD lokalredaktion i Gällivare, cirka nio mil från mordplatsen. Jag är född i Porjus, fem mil från mordplatsen.

Ingen Thomas Quick fanns med i den då efter Palmemordet mest omfattande polisutredningen i landet. Det fanns en huvudmisstänkt, som gick på anabola steroider, amfetamin och alkohol. I ett vansinnesanfall högg han med en yxa av sig armen och förblödde 1996, fem mil från mordplatsen. Han raseri utbröt efter det han misslyckats slå sig in med yxan till ett äldreboende.

Han vände raseriet mot sig själv och högg av sig armen med flera hugg. Vittnen som såg på tordes inte ingripa, de kände till mannen allt för väl.

Men tillbaka till Quick; i januari 1996 blev det rättegång mot Quick i ”Appojauremorden” där en kvinna och en man var mordoffren. Att han var en pojkmördare, pedofil, homofil, glömdes bort liksom att som i de flesta fall fanns en utpekad medhjälpare i morden. Bevisen räckte inte till åtal mot dem, de nekade och Quicks utpekande räckte inte ens för att åtala dem.

Men ”Quickteamet” körde på. En video visades i början på tinget i Gällivare och där syntes hur Thomas Quick gjorde allt fel i inledningen under vallning på mordplatsen. Men ändå så fälldes han för ”Appojauremorden”. Pojkmördaren, pedofilen, bögen var nu även mördare av en kvinna och man utan ifrågasättande.

Och han hade nu en annan framtoning under rättegången än i Piteå. Han diktade och pratade vältaligt. Dikten slogs etablerade journalister om; en reporter från en ansedd rikstidning visade senare upp trofén.

Ja fy fan!

När jag skrivit spaltmeter om eländet i NSD beslutade jag mig i februari 1998 att skriva en bok om Quick. Han hade då tagit på sig Norges mest uppmärksammade kriminalfall efter kriget; fallet med den försvunne nioårige Therese Johannessen, som försvann i Drammen 1988.

Det finns beskrivet i detalj i min bok ”Mytomanen Thomas Quick”, vars begränsade upplaga är slut. Den skrev jag under åtta månader, där jag mestadels sov över på NSDs redaktion helger och vardagsnätter, jag orkade inte gå hem. Skrivandet var ingen konst, men jag måste ha papper på allt, för att styrka mina uppgifter. Mitt under Therese-rättegången i Stockholm den 4 maj 1998 hade jag hela DN Debatt under ”rubben” Quick har duperar rättsväsendet”.

Senare under sommaren satt jag i TV4s nyhetssoffa och debatterade mot Quick under 14 minuter via tevelänk från Säter. Jag hade min bok framför mig; omslaget klistrat på en barnbok (tur ingen öppnade den, råmanus hade jag skickat i förväg). För ingen förläggare ville ta i en bok av en murvel anställd på en landsortsblaska som kritiserade Quick, en som ifrågasatte Nordens värste seriemördare.

Fischers dåvarande förläggare Agneta von Schinkel fnös åt mig i telefon, och menade att det där om Quick som mytoman ville inte deras läsare ta del av. Jag blev förbannad. Jag var beredd att satsa insatslägenhet och de pengar jag hade på att få ut boken.

Jag fick ut den på eget förlag. I upplagan på 800 fanns inte faktafel som kunde dras fram av objektiva, neutrala, läsare. Den enda som hittade sådana var Quicks hovreporter i Dalarna som i sin tidning under en vecka, först på nyhetsplats obemött massakrerade boken. När jag via fax påpekade detta om att jag inte fick ge genmäle så blev nyhetsartiklarna krönikor. Han har senare i Journalisten uttryckt att Larsson skrivit en skitbok.

En skitbok han ägnade helsidor åt på bästa nyhetsplats under en vecka. Det var inte underligt att inga, förutom journalisten Maria Wilhelmson, vittnespsykologen Astrid Holgersson, docent Nils Wiklund samt historikern Lennart Lundmark tordes öppet dela min uppfattning om Quick som mytoman.

Tja, inte fan blev jag rik, jag gick med 20.000 i förlust, men skit fick jag. Var fanns då de som nu hävdat att de aldrig trott på Quick; två ansedda personer beställde min bok i inledningen av 2000-talet och skrev senare med närvarokänsla kritiskt mot Quick och ”Quickteamet”. Jag såg aldrig dem på någon rättegång eller mordplats.

Mitt sista exemplar av min bok ”Mytomanen Thomas Quick” liksom Quicks ”Kvarblivelse”, broderns Sten-Oves ”Min bror Thomas Quick” samt Janne Matssons ”Gåtan Thomas Quick” skickade jag till Hannes Råstam, SVT, när han kontaktade mig för ett 1,5 år sedan. Råstam som i Dokument inifrån i SVT december 2008 fick Quick att erkänna att han är en mytoman som erkänt påverkad av droger. Hannes Råstam arbetar vidare med Quick/Bergwall i två nya dokumentärer som snart visas i SVT och som sannolikt blir de sista skotten under vattenlinjen på ”Quickskutan”.

Vanligt folk på webben har uppmärksammat att förutom att Quick var drogad så finns det mesta som nu är sensationellt i min bok ”Mytomanen Thomas Quick” redan 1998. Även att två somalier som man grävde efter utanför Lindesberg återfanns i livet, trots att Quick hävdat att han mördat dem.

Sök på Google; Thomas Quick Dan Larsson.

Men en sak, inte helt oväsentlig; i lagens mening är Thomas Quick/Sture Bergwall fortfarande Nordens värste seriemördare. Han är inte friad, ingen resning är ännu beviljad.

Det enda är hans egna uppgifter om sin oskuld. Men de fakta som lagt fram som styrker att han är en mytoman, är mycket, mycket starkare än de ”fakta”, Quicks sagor, som fått fem tingsrätter att döma honom för åtta mord.

Återstår att se om det svenska rättsväsendet törs agera och fria honom. Annars går flera mördare fortsatt fria, och kan slå till igen. Då blir det ännu fler lidande anhöriga på grund av skandalen Thomas Quick,

Danne Larsson frilansjournalist och författare Luleå.

Fot not: Danne kommer i nästa krönika att berätta om vad det var som fick honom att bli misstänksam mot Thomas Quick vilket som bekant ledde till att "seriemördar-bubblan" sprack och rättssystemet nu står med brallorna nere!

Murveln