" Quick - skandalen " : Dan Larsson skriver - Därför avskyr jag Thomas Quick !

I förra avsnittet om Thomas Quick slutade jag med historiken om hur denne medelålders, flintskallige, man med motoriska problem leddes fram med rättsväsendets goda vilja som Nordens värste seriemördare. Här är fortsättningen på en hur en misslyckad småförbrytare blev beryktad och ”löste” flera för rättsväsendet besvärliga fall, enbart på Quicks, en sinnessjuks påhittade och uppbackade historier utan logik.

Man glömde tydligt bort eller ville inte minnas att han var en sinnessjuk som hamnat på Säters ”mentalhispa” på grund av ett misslyckat bankrån med gisslantagande. Att han misslyckades med alla småbrott och åkt fast. Men nu skapades en seriemördare som smugit runt i Sverige och Norge och mördat ett trettiotal människor. Han dömdes senare för åtta av dem i riktade mål i tingsrätter, åtalad, advokat och åklagare skulle övertyga lekmännen i tingsrätterna och någon enstaka jurist att Quick var skyldig till diverse mord, två av dem på fortsatt saknade barn, Johan Asplund och Therese Johannessen. Ingen av föräldrarna till de här barnen tror på Quick som mördare, men de är maktlösa.

Allt var ju möjligt med Quick inblandad: han dömdes på egna uppgifter, en sinnessjuks uppgifter. Anhörigas klart uttalade tvivel negligerades.

Men den första rättegången som var i Piteå 1994 höll han käften hela den öppna delen av rättegången; personakten drogs inför lyckta, stängda, dörrar. Det här var pilotfallet. 15-årige Charles Zelmanovits försvann i november 1976 i Piteå. Kvarlevorna återfanns utanför Piteå 1993. Då var fallet ett försvinnande, inget brott. De kroppsdelar som saknades skylldes på vilda djur, ett rävgryt fanns nära fyndplatsen som jag besökte.

Man skulle göra en grundligare utredning året efter, nu närmade sig vintern. Och Thomas Quick läste om fallet, och tog med hjälp av terapeuter, polis, åklagare, psykologer, på sig fallet som ett mord.

Jag skrev senare i november 1994 i NSD efter rättegången att rent rättegångstekniskt kan Quick inte dömas för mord. Det fanns ingen tekniskt bindande bevisning, dödsorsaken gick inte att fastställa. Enda ”bevisningen” var en video med en stönande Quick som låtsades stycka en docka på fyndplatsen, samt Quicks återgivna berättelser under förhören på Säter, förhör som kan kallas ledande, minst sagt.

Ingen försvarade Quick, i stället tillätts Quick via sin advokat och åklagaren framföra en bestialisk version hur han mördat pojken och sexuellt utnyttjat pojkens döda kropp för att sedan stycka den. Och han hade tagit med sig kroppsdelar, könsorganen, till hemmet i Falun för att leka med dem och sedan äta upp dem.

Den nu framlidna mamman till pojken samt hans bror från Piteå fick höra denna hemska saga. Och det med det svenska rättsväsendets goda minne, för det fanns ingen teknisk bevisning värd namnet, dödsorsaken kunde ju inte heller fastställas.

Ändå fälldes Quick för mord, enhälligt, och det tål att upprepas återigen; ingen försvarade honom, alla inräknat åklagare, advokat och åtalad, Quick, agerade för en fällande dom; än värre blev det framöver då Quick höll låda och diktade under nästa rättegång som blev i Gällivare i januari 1996. Jag tror inte ett dyft på att han inför rätta var så påverkad av mediciner att han ändå inte agerade kontrollerat. Han var så djävulskt beräknande och sadistisk, hur han pinade anhöriga till Charles Zelmanovits samt mamman till nioåriga Therese, Inger-Lise Johannessen, går inte att beskriva. Hon fick ledas ut från rättssalen under rättegången i ”fallet Therese” 1998 efter det Quick beskrivet hur han styckat hennes barns kropp, tagit kroppsdelar i munnen, ögonen, simmat ut med dem i en tjärn (som torrlades utan att man fann några spår) och dumpat kroppsdelarna i vattnet. Hur han under styckningen stack in handen i kroppen för att känna hennes liv, fantasier, som inte kom från en helt nerdrogad person. Quick är/var för beräknande och en stor skit i mina ögon, om det nu räknas. Han ständiga vädjande till pinade anhöriga om förlåtande under rättegångarna. Sen vände han snabbt och beskrev de mest djävulska saker som han utsatt deras barn för. Nä släpp honom fri och låt anhöriga till de offer han dömts för mord på vänta på eländet utanför sinnessjukhuset i Säter, så skipas rättvisa.

För det som de upplevt inför rätta ska upplevas för att man ska någorlunda kunna känna samma sak som dem . Jag avskyr Thomas Quick/Sture Bergwall. Jag anser honom vara en beräknande psykopat, sadist, varför skulle han annars plågat anhöriga med påhittade historier om styckningar, kannibalism, nekrofili.

Att han var beräknande säger han själv; att när någon vallning gick snett, vilket de flesta gjorde, slängde han sig medvetet ner på marken och spelade att han fått ett anfall. Psykologer, poliser, jurister med mera daltade då med honom för att få honom, den ”tappre”, att orka gå vidare.

Ja fy fan!

Jag skrev mycket kritiskt i min tidning Norrländska Socialdemokraten i inledningen av Quicks karriär. Jag trodde det här var slutet för Quick efter det tysta framträdandet i Piteå tingsrätt i november 1994. Nä, pedofilen tog på sig ett dubbelmord i Norrbotten, Appojauremorden, natten mot den 13 juli 1984 slaktades det holländska paret Jannie och Marinus Stegehuis i sitt tält i Appojaure, i Gällivare fjällvärld.

Jag trodde aldrig han ens kunde åtalas. Jag kunde fallet utan och innan. Jag arbetade den mordhelgen på NSD lokalredaktion i Gällivare, cirka nio mil från mordplatsen. Jag är född i Porjus, fem mil från mordplatsen.

Ingen Thomas Quick fanns med i den då efter Palmemordet mest omfattande polisutredningen i landet. Det fanns en huvudmisstänkt, som gick på anabola steroider, amfetamin och alkohol. I ett vansinnesanfall högg han med en yxa av sig armen och förblödde 1996, fem mil från mordplatsen. Han raseri utbröt efter det han misslyckats slå sig in med yxan till ett äldreboende.

Han vände raseriet mot sig själv och högg av sig armen med flera hugg. Vittnen som såg på tordes inte ingripa, de kände till mannen allt för väl.

Men tillbaka till Quick; i januari 1996 blev det rättegång mot Quick i ”Appojauremorden” där en kvinna och en man var mordoffren. Att han var en pojkmördare, pedofil, homofil, glömdes bort liksom att som i de flesta fall fanns en utpekad medhjälpare i morden. Bevisen räckte inte till åtal mot dem, de nekade och Quicks utpekande räckte inte ens för att åtala dem.

Men ”Quickteamet” körde på. En video visades i början på tinget i Gällivare och där syntes hur Thomas Quick gjorde allt fel i inledningen under vallning på mordplatsen. Men ändå så fälldes han för ”Appojauremorden”. Pojkmördaren, pedofilen, bögen var nu även mördare av en kvinna och man utan ifrågasättande.

Och han hade nu en annan framtoning under rättegången än i Piteå. Han diktade och pratade vältaligt. Dikten slogs etablerade journalister om; en reporter från en ansedd rikstidning visade senare upp trofén.

Ja fy fan!

När jag skrivit spaltmeter om eländet i NSD beslutade jag mig i februari 1998 att skriva en bok om Quick. Han hade då tagit på sig Norges mest uppmärksammade kriminalfall efter kriget; fallet med den försvunne nioårige Therese Johannessen, som försvann i Drammen 1988.

Det finns beskrivet i detalj i min bok ”Mytomanen Thomas Quick”, vars begränsade upplaga är slut. Den skrev jag under åtta månader, där jag mestadels sov över på NSDs redaktion helger och vardagsnätter, jag orkade inte gå hem. Skrivandet var ingen konst, men jag måste ha papper på allt, för att styrka mina uppgifter. Mitt under Therese-rättegången i Stockholm den 4 maj 1998 hade jag hela DN Debatt under ”rubben” Quick har duperar rättsväsendet”.

Senare under sommaren satt jag i TV4s nyhetssoffa och debatterade mot Quick under 14 minuter via tevelänk från Säter. Jag hade min bok framför mig; omslaget klistrat på en barnbok (tur ingen öppnade den, råmanus hade jag skickat i förväg). För ingen förläggare ville ta i en bok av en murvel anställd på en landsortsblaska som kritiserade Quick, en som ifrågasatte Nordens värste seriemördare.

Fischers dåvarande förläggare Agneta von Schinkel fnös åt mig i telefon, och menade att det där om Quick som mytoman ville inte deras läsare ta del av. Jag blev förbannad. Jag var beredd att satsa insatslägenhet och de pengar jag hade på att få ut boken.

Jag fick ut den på eget förlag. I upplagan på 800 fanns inte faktafel som kunde dras fram av objektiva, neutrala, läsare. Den enda som hittade sådana var Quicks hovreporter i Dalarna som i sin tidning under en vecka, först på nyhetsplats obemött massakrerade boken. När jag via fax påpekade detta om att jag inte fick ge genmäle så blev nyhetsartiklarna krönikor. Han har senare i Journalisten uttryckt att Larsson skrivit en skitbok.

En skitbok han ägnade helsidor åt på bästa nyhetsplats under en vecka. Det var inte underligt att inga, förutom journalisten Maria Wilhelmson, vittnespsykologen Astrid Holgersson, docent Nils Wiklund samt historikern Lennart Lundmark tordes öppet dela min uppfattning om Quick som mytoman.

Tja, inte fan blev jag rik, jag gick med 20.000 i förlust, men skit fick jag. Var fanns då de som nu hävdat att de aldrig trott på Quick; två ansedda personer beställde min bok i inledningen av 2000-talet och skrev senare med närvarokänsla kritiskt mot Quick och ”Quickteamet”. Jag såg aldrig dem på någon rättegång eller mordplats.

Mitt sista exemplar av min bok ”Mytomanen Thomas Quick” liksom Quicks ”Kvarblivelse”, broderns Sten-Oves ”Min bror Thomas Quick” samt Janne Matssons ”Gåtan Thomas Quick” skickade jag till Hannes Råstam, SVT, när han kontaktade mig för ett 1,5 år sedan. Råstam som i Dokument inifrån i SVT december 2008 fick Quick att erkänna att han är en mytoman som erkänt påverkad av droger. Hannes Råstam arbetar vidare med Quick/Bergwall i två nya dokumentärer som snart visas i SVT och som sannolikt blir de sista skotten under vattenlinjen på ”Quickskutan”.

Vanligt folk på webben har uppmärksammat att förutom att Quick var drogad så finns det mesta som nu är sensationellt i min bok ”Mytomanen Thomas Quick” redan 1998. Även att två somalier som man grävde efter utanför Lindesberg återfanns i livet, trots att Quick hävdat att han mördat dem.

Sök på Google; Thomas Quick Dan Larsson.

Men en sak, inte helt oväsentlig; i lagens mening är Thomas Quick/Sture Bergwall fortfarande Nordens värste seriemördare. Han är inte friad, ingen resning är ännu beviljad.

Det enda är hans egna uppgifter om sin oskuld. Men de fakta som lagt fram som styrker att han är en mytoman, är mycket, mycket starkare än de ”fakta”, Quicks sagor, som fått fem tingsrätter att döma honom för åtta mord.

Återstår att se om det svenska rättsväsendet törs agera och fria honom. Annars går flera mördare fortsatt fria, och kan slå till igen. Då blir det ännu fler lidande anhöriga på grund av skandalen Thomas Quick,

Danne Larsson frilansjournalist och författare Luleå.

Fot not: Danne kommer i nästa krönika att berätta om vad det var som fick honom att bli misstänksam mot Thomas Quick vilket som bekant ledde till att "seriemördar-bubblan" sprack och rättssystemet nu står med brallorna nere!

Murveln

"Quick - skandalen" - Dan Larsson skriver : Tjäna pengar Quickt !

Då är vi i andra stadiet som jag redan förutsåg i min bok ”Mytomanen Thomas Quick”, som kom ut 1998. Först att Quick efter några år i tystnad skulle backa och ta tillbaka alla erkända mord. Sedan resningar i alla sex rättegångar där han dömts för åtta mord och får han det och frias blir det ett enormt skadestånd. För varför skulle två kända advokater med egna pengar ta sig an fallet med att begära resningsansökningar för Quick? För att rättsväsendet agerat så att en sinnesjuk erkänt mord han inte är skyldig till; så enkelt är det och heder åt advokaterna trots att de har ett syfte; sannolikt att bli ännu mer kända och etablerade.

För Quick är fortsatt en språngbräda i karriären och inkomsterna. Men som vanligt hamnar anhöriga till offer, barn, som Sture Bergwall under namnet Thomas Quick dömts för mord på i skymundan.

De stora summor som utdömts i skadestånd är luftpengar. Jag skrev om detta för flera år sedan efter kontakt med flera av anhöriga till offer som Quick dömts ha mördat. De hade fått en bråkdel av summorna genom Brottsoffermyndigheten – resten ska Quick/Bergwall betala och han har inga pengar – ännu.

Tjänar han pengar på böcker så ska han krävas på skadestånden. Men frias han i alla rättegångar (dömd för åtta mord i sex rättegångar 1994-2001) som det ska begäras resning i så går det inte att få några pengar från honom.

Han är ju då oskyldig i lagens mening till de mord han, en sinnessjuk, erkänt. Och då faller också de tidigare utdömda skadestånden. Och än en gång drabbas anhöriga till saknade och mördade.

En annan detalj som ger ytterligare en fadd smak i det här äckliga fallet med Thomas Quick. Det är inte hedervärt att nu ska det tjänas pengar snabbt på böcker, Sture Bergwall/Thomas Quick har försonats med sin broder Sten-Ove efter decennier utan kontakt. Liksom en alkoholist som skyller sitt drickande på allt, så ursäktar sig broder Sten-Ove med att Sture nu är Sture och inte Thomas Quick.

Sedan föreslår han att de ska skriva en bok tillsammans. Brodern som skrev boken ”Min bror Thomas Quick” 1995 vill ha mer. Och ett knappt halvår efter Quick/Bergwalls officiella avbön som Nordens värste seriemördare kommer det böcker, varav en ”broderbok” med titeln Thomas Quick är död.

Pelle Svensson, som varit juridiskt ombud för föräldrarna till den sedan 1980 försvunne Johan Asplund, Sundsvall, (Quick dömdes för mord på den saknade pojken 2001), hakar på; men inget av de större förlagen ger ut som de verkar i de all hast skrivna manusen. Svensson och Sten-Ove Bergwall satt i slutet av maj 2009 tillsammans i Stockholm och signerade sina böcker som ges ut på samma förlag; Thomas Quick fanns enligt förhandsinfo med från Säter med hjälpt av tekniken av idag när det gäller trådlös kommunicering. Här sitter en av de värsta kritkerna av Quick och ”Quickteamet” (i den ingår åklagaren Christer van der Kwast, Quicks advokat under större delen av tiden, Claes Borgström, minnespsykolog Sven-Åke Christianson, psykoterapeut Birgitta Ståhle, och kriminalinspektör Seppo Penttinen) och signerar böcker med broder Quick/Bergwall.

Ja, ingen förvånar i turerna kring Thomas Quick/Sture Bergwall !

Men Pelle Svensson gör en dundermiss när han hävdar i boken att i ”fallet Therese” (Johannessen, den nioåriga flickan försvann i norska Drammen sommaren 1988, Quick fälldes för mord 1998 på den fortsatt saknade flickan) har den ”pakistanske” pappan fört bort henne. Therese är enligt Svensson flerbarnsmamma och bor nu utomlands.

Men i min bok ”Mytomanen Thomas Quick” skriver jag redan 1998 att polisen i Drammen avfört den teorin att den spanske fadern Jesus Soto skulle ha rövat bort dottern. Han var då 1998 en nergången och desillusionerad människa, skild från Thereses mamma.

Och nu har mamman till Therese Johannessen, Inger-Lise, gått till attack mot Svensson bland annat i norska kvällstidningen Verdens Gang. Hon anklagar Svensson för att enbart söka publicitet för att sälja boken. Mamman betonar att Thereses pappa är spanjor, inte från Pakistan. Att flickan inte är bortförd. Mamman hotar med rättsliga åtgärder mot Svensson.

Eländigt för Pelle Svensson som får skylla sig själv. Enda räddningen för trovärdigheten är att han bevisar sitt påstående med att plocka fram Therese Johannessen i livet. Det blir nog svårt efter drygt 20 år!

Jag vet hur noga man måste vara med faktakollen speciellt i fallet Thomas Quick. Inte minst för att jag då 1998 skrev en kritisk bok mot Quick och ”Quickteamet”, dessutom ansågs jag vara en redneck, lantisjournalist.

Ja med Quick och ”Quickteamet” är/var allt möjligt även att lantisar protesterade mot rättsrötan och karriäristerna som använde honom som språngbräda; en sinnessjuk utnyttjades av rättväsendet och gynnade uppenbart en av dess anställda jurister, en åklagare vid namn Christer van der Kwast. Han gjorde kometkarriär från att ha varit åklagare på vischan sitter han nu på en av de högst rankade posterna som åklagare i Sverige. En minnespsykolog, Sven-Åke Christianson, ingående i Q-team var docent 1994 när han vittnade inför Piteå tingsrätt för att styrka Quicks trovärdighet, nu är docenten professor! Quicks mest anlitade advokat under fler år, Claes Borgström, tjänade multum på att inte försvara klienten utan i stället plädera för Quicks/den åtalades skuld.

Det här skedde inför lägsta rättsinstans, tingsrätter dominerade av lekmän. Att dessa inte kunde stå emot inför trycket när åklagare, åtalad samt en kändisadvokat gemensamt gick in för fällande morddomar kan man ju kanske förstå...

Ingen försvarade Thomas Quick, det var spel mot ett mål.

Och rättsväsendet lät fem tingsrätter, den lägsta rättsinstansen dominerad av lekmän, fastställa i åtta domar för mord att Thomas Quick var/är Nordens värste seriemördare. Domar baserade helt utan fällande teknisk bevisning utan på Thomas Quick, en drogad och sinnesjuk människas berättelser. Fakta, om det fanns sådana, hade han bevisligen fått via personer inom ”Quickteamet” inräknat en journalist. Men nu kunde besvärliga olösta mordfall avskrivas som lösta tack vare teamet.

När jag åren 1994-1998, efter att ha varit på de två första rättegångarna som gällde ett dubbelmord och ett försvinnande (”Appojauremorden”, Gällivare fjällvärld, fakta längre ner i texten, och fallet Charles Zelmanovits, Piteå), fall som jag följt från början hårt ifrågasatte Quick och ”Quickteamet” först i Norrländska Socialdemokraten senare i en bok. Då var det JAG som var tokig och Thomas Quick, bevisligen sinnessjuk, den vettige! När det blåste smålt så inte såg jag eller hörde av de här kritiska farbröderna som nu turas om att hävda att de aldrig trott på Quick. Två av dem beställde var sitt exemplar av min bok Mytomanen Thomas Quick (har kvar kvittensen) och gick sedan ut och dammade på ”Quickteamet” med närvarokänsla. De syntes däremot aldrig till på mordplatser och rättegångarna mot Quick, nä jag ska inte skriva ”ja fy....” !

Historiken om Quick är mångfaldigad med olika sanningshalter beroende på år; men här är en kortversion: Sture Bergwall, 59, tog namnet Thomas efter sitt första påstådda offer i Växjö 1964. Den dag ynglingen Thomas Blomgren mördades i Växjö 1964 konfirmerade den jämnårige Sture Bergwall i Falun, 53 mil från Växjö, ändå hävdades från ”Quickteamet” att Quick var skyldig, men det gick inte att åtala eftersom brottet var preskriberat.

Efternamnet Quick härstammar från mamman som ogift, förövrigt ska hon ha varit släkt med Arne ”Rosen” Quick, allt enligt tidiga intervjuer med den person som först kallades Sätermannen 1993-1994, men efter en rymning offentliggjordes namnet Thomas Quick.

En hemsk best på Säter som mördat och ätit upp kroppsdelar, könsdelar, från offren. Myten om Thomas Quick späddes på tack vare betalda intervjuer av medierna. Thomas Quick kunde läsa på, han hade dator, Internet, tillgång till fax (han ringde NSDs dåvarande nyhetschef Lennart Norman och ville ha mina kritiska artiklar mot honom faxade till Säter), tidningar, hängivna journalister, speciellt en på en tidning i Dalarna, inte Falu-Kuriren, som matade honom med uppgifter om olösta mord enligt det som nu bekräftats av Thomas Quick/Sture Bergwall själv.

Ja fy fan, aj, där var jag igen...

Dan Larsson, journalist och författare i Luleå.

Fot not: Dan Larsson är, som framgår ovan, den journalist som ligger bakom avslöjandet av hela den så kallade "Quick-skandalen". Danne gjorde sig känd i Norrbotten som en nagel i ögat på myglande makthavare och andra suspekta typer och har även belönats med det fina journalistpriset, " Guldspaden", för sin effektiva grävande journalistik. Danne ger fortsättningen av sin version av turerna kring Thomas Quick i morgon. Missa inte!

Murveln

Varför var inte Elisabet Odhammar viktig ?

”Detta känns verkligen obehagligt nu och gud bevare Elisabet var hon än finns!”

Med dessa rader avslutade jag den krönika jag skrev den 22 april i år och som handlade om den i Luleå försvunna Elisabet Odhammar. Tyvärr räckte inte min stilla bön utan kroppen efter Elisabet återfanns nyligen i det område där hon försvann söndagen den 5 april.

Ja ni läste ta mig fan rätt! Hon hittades alltså några hundra meter ifrån huset där hon försvann drygt fyra månader tidigare! Jag var i krönikan den 22 april synnerligen kritisk till lulepolisens agerande i fallet Odhammar, och jämförde då också med jätteinsatsen som drogs igång när det gällde ”Caroline-mordet” utanför Gällivare. Nu är jag om möjligt ännu mer kritisk till hur hela detta tragiska fall har hanterats ända sen starten! Man måste ju faktiskt nu ställa sig frågan:

VARFÖR VAR ALDRIG ELISABETS FÖRSVINNANDE VIKTIGT FÖR LULEÅPOLISEN?

Hela förfarandet från polisens sida från början luktar nonchalans, arrogans och sned människosyn! Enligt de personer hon hälsade på ute i Lövskär led hon av en depression när hon försvann. Underförstått, hon KAN ha varit självmordsbenägen. MEN, det var det ingen som VISSTE då! Inte nu heller för den delen . Slutsats, hennes försvinnande borde alltså ha bedömts som ett möjligt brottsfall. Men icke sa nicke. Lulepolisen har med en dåres envishet hela tiden hävdat att Elisabet Odhammar inte utsatts för något brott! Hur in i hela helvetet kan de vara så säkra på det? Är de synska ,håller de seanser i häktet, har de någon slags uppenbarelser av försvunna personer i Luleå? Eller tar sig lulepolisen rätten att göra en bedömning av vilka människor som är VÄRDA att leta efter? Man baxnar inför den arrogans de uppvisat för en människa vars liv nu släckts för alltid. Men HUR, det kanske vi aldrig får veta nu! Ännu mindre VARFÖR?

Det finns många frågetecken kring Elisabet Odhammars försvinnande och död. För det första så undrar man ju varför hon inte hittades om hon fanns i närområdet? Där polisen nu är säkra på att man sökte då! Fan trot… Samtidigt säger nu en polisman att man inte vet NÄR kroppen hamnade där och poängterar att man inte misstänker att det begåtts något brott. VA??? Hör ni hur jävla vansinnigt det låter? Plötsligt framstår mina ironier här ovan som fullt trovärdiga. Lulepolisen försöker alltså inbilla oss att Elisabet Odhammar EFTER sin död knatat ut till Lövskär, lagt ut en ledtråd/sak(?) och sedan placerat sig så hon skulle hittas!

POLISEN I LULEÅ TROR ALLTSÅ PÅ SPÖKEN!!!

Nu kan vi väl vänta oss att man misstänker en rödklädd figur med stort skägg som man hoppas kunna fånga runt den 24 december…

Nä, med hänsyn till den aktuella polismannens familj samt de etiska regler jag alltid försöker följa publicerar jag inte hans namn här. Men det är jävligt frestande ska säga!

Troligen är också han ett offer på sitt sätt och följer bara de galna order han fått ?

När man nu hittade Elisabets kropp så fortsätter polisen att tiga med i stort sett allt. Tex i vilket skick kroppen var? Fanns det skador på hennes kropp? Vilka föremål fanns i närheten osv? Varför kan man ju undra? Kan det vara för att man gjort århundradets tavla i fallet Elisabet Odhammar, och nu sitter med en okänd mördare på halsen i luleåområdet? För stämmer de uppgifter polisen lämnat efter likfyndet så MÅSTE det ju handla om ett mord! Elisabets kropp kan inte ha funnits där när man letade från början.

Då skulle man hittat henne, säger polisen. Hennes kropp är alltså placerad där av någon som då också bör vara den som bragt henne om livet, dvs en mördare!

Vi ska också ta i beaktande att området ute i Lövskär på sommaren är ett väldigt välbesökt område av stugägare och frilufts/båtfolk i allmänhet. Att en död kropp skulle ligga där oupptäckt en hel sommar är för mig som gammal lulebo helt osannolikt! I bilden finns också en stugägare som, liksom jag, är kritisk till polisens arbete och han påstår dessutom att han pekat ut platsen för polisen redan från början! Märkligt kan tyckas att han inte gått dit direkt och hittat kroppen OM han nu var så säker på att Elisabet fanns där? Dessutom uttrycker han sig konstigt i en tidning där han börja tala om hur ”vacker” Elisabet Odhammar var när han såg henne den 5 april. DET kändes konstigt i sammanhanget ! Hela den här tragiska historien väcker samma olust som ”Caroline-mordet” hos mig, och jag hoppas verkligen att lulepolisen vet mycket mer än de sagt och kan presentera SANNINGEN om Elisabet Odhammars försvinnande och död snarast möjligt?

Det känns helt enkelt väldigt angeläget nu!

Fotnot: Länk till den krönika jag talade om i början av denna artikel.

Länk: http://urbanprytz.blogspot.com/2009/04/nytt-caroline-fall-under-uppsegling-i.html