Mona och Wanja - En ren skam för arbetarrörelsen!

AMF – såpan rullar vidare, eller rättare sagt, konsekvenserna av den. LO-basen Vanja Lundby-Wedin lyckades på något märkligt sätt behålla jobbet igår efter en heldagsmangling med styrelsen.
- Hur i helvete gick det till då?
Detta beslut saknar enligt mig all logik! Lundby-Wedin har förbrukat allt förtroendekapital som en jävla kärnreaktor och borde ha åkt ut från LO på bara röven bums. Precis som företrädare Stig Malm gjorde på sin tid. Trots betydligt färre fingrar i syltburken.
Och hur i helsicke ska hon kunna sköta jobbet som LO-ordförande när hon tvingats avgå från de viktiga styrelseuppdrag en sådan har? Tex, i AMF och Aftonbladets styrelser. Allt för att hon tumlat runt med direktörerna på och under(?) dignande festbord, och skrivit på avtal hon inte ens minns. Jag finner det närmast obegripligt att kärringen fick sitta kvar, OM, säger OM, det inte finns något i bakgrunden vi inte får veta något om?

Skulle kanske kunna vara ett saftigt pensionsavtal för Lundby-Wedin, som samtliga förbundsordföranden skrivit på och som sossarna absolut inte vill ska komma till allmänhetens kännedom innan nästa års val. Ett avtal som bara gäller om Wanja suttit en bestämd tid på posten som LO-ordförande och som hon väldigt gärna vill ha. Har samtliga andra förbundsordföranden godkänt ett sådant saftigt avtal så sitter ju de också med tassarna i den allt trängre syltburken! Speciellt om de själva jobbar på något ganska saftigt avtal inför sin egen pension som fackordförande. Man tar sig för pannan...
Girighetens ansikte heter idag – FACKET!

Mona Sahlins ovilja mot att släppa ifrån sig makten inom socialdemokratin får en också att osökt tänka på något saftigt pensionsavtal/fallskärm som hon har i åtanke. Sahlins signum inom politiken har ju allt mer blivit girighet och maktlystnad, samt att vara totalt oemottaglig för kritik. När det gäller girigheten så kom den fram första gången med den så kallade ”Toblerone-affären” och följdes sedan av diverse andra mer eller mindre mygelpräglade affärer. Mona Sahlin begår också hela tiden två generalfel när det krisar ihop sig för henne och sossarna. För det första är hon väldigt kvick på det som brukar kallas för: ” skjuta budbäraren”! Det vill säga att när hon trampat i klaveret och gjort bort sig och media rapporterar om det, så det MEDIAS fel enligt henne! Ett bra exempel är ju just ”Toblerone-affären” där hon skällde ut journalistkåren efter noter och viftade med ett kvitto som bevisade att hon minsann betalt tillbaka vartenda öre hon olovligen tagit ut på riksdagskortet. Utan en tanke på att hon viftade med just BEVISET på att hon myglat! Sedan tog hon "timeout" i västindien...

Nej, att Mona Sahlin faller som en fura i väljarundersökningarna visar på att hon är så ”kokt, rökt, pantad, körd” som en svensk politiker kan bli! Men det bekommer inte Mona den ofelbara ett skit. Hon ifrågasätter som vanligt tillförlitligheten i mätningarna och skyller på någon annan/något annat som orsak. Nu senast lät hon sin vapendragare och ”vän” LO-Wanja gå på plankan och kastas till hajarna. I förra veckan gav hon sitt fulla stöd till nyss nämnda Wanja...
Solidaritet var ordet va?

De sista veckornas ”affärer” har verkligen gett en besk eftersmak till allt vad politik och moral heter i gamla Svedala. Redan förra hösten ansåg/hoppades jag att Mona Sahlin skulle avgå. För sossarna måste det nu vara rena mardrömmen! En ordförande som ingen vill ha, utom hon själv förståss, och som vägrar i sten att avgå. Men som man säger: ” Har man tagit fan i båten får man ro honom/henne i land”! Kan tänka mig att en viss Wanja gärna greppar ett par rejäla åror och hugger i, om inte för kung och fosterland så i alla fall för att ”hämnden är ljuv”!