Kåseri: "Grevinnan och Påeten !" Del 2

Här fortsätter dagboksanteckningarna från herr P:s dagbok som publicerades igår. För er som inte läst den första delen så finns den här nedan på sidan: Mycket nöje!

Grevinnan var uppe i något slags extatiskt tillstånd och trippade runt på den persiska mattan med händerna under den mäktiga bysten. Hon stannade plötsligt samtidigt som hon började deklamera sitt påem.
- Mina bröst är som svalor som häckar och…
- Stopp, gör halt kvinna, röt jag upprörd till alla sinnen. Vad är det ni säger kvinna?
- Vad menar ni herr P? Dessa ord kom plötsligt över mig en morgon i köket och jag skrev genast ner dom! Jag tycker det låter fint jag, sa hon med lite barskare röst.
- Kära grevinnan. Den där meningen är ju hämtad ur en vämjelig schlager skriven av ”Tristtorp & Clabbarpar´n”, för tusan! Lyssnade ni möjligen på radion den morgonen, min sköna, sa jag lite vänligare. (Man ska inte bita den hand som föder en!)
- Jo, det kanske jag gjorde, minns inte riktigt. Seså herr P, hjälp mig loss från mattan nu. Jag tycks ha fastnat på något sätt…Hon ryckte och drog men de små feta fötterna verkade ha befunnit sig för länge i den fotriktiga skorna och sög sig genom fukten fast i den persiska vävnadskonsten hon stod på.
Jag sög tag i grevinnan under armarna och drog tills fötterna lossnade med ett tydligt ”plopp-plopp” och vi halvt ramlade ner på en divan som stod mitt i salongen.
- Å herregud herr P, jag älskar era starka armar runt mig, låt oss snarast uppsöka min himmelsäng för en stunds äråtisk meditation tillsammans!
- Nä, grevinnan, nu ska vi inte vara otidiga! Jag använde min barska och befallande röst och sa vidare att bordets rikliga gåvor måste inmundigas snarast!
- Ni spenderar aldrig natten hos mig mer herr P, man kan ju misstänka att ni bara utnyttjar en stackars rik kvinna! Hon drog sedesamt ner klänningstältet som glidit upp på de grova låren, reste sig och tultade barfota bort till det dignande smörgåsbordet.
- Men snälla grevinnan. Jag blir djupt upprörd över att ni ens kan snudda vid sådana tankar om mig, utbrast jag med en utstuderat sårad röst. Lite darr till och med. Ni vet att ni är den stora inspirationen i mitt skaldande och att jag vore intet utan era kloka råd och visa ord som ger mig vägledning till påesins innersta. Och som föder mig, göder mig och beundrar mig såsom bara en förälskad kvinna kan göra, fast det sa jag inte högt förståss ! Jag är en gentleman nämligen…
- Å älskade herr P, kan ni inte stanna kvar i natt, som ni gjorde förr? Jag känner mig så ensam i den där enorma sängen! Snälla ni, gör det och läsa era underbara påem för mig tills jag somnar in?
- Nåväl, jag kan läsa för er en stund, men nu ska vi ta för oss av guds gåvor här på bordet. Jag tog min vana trogen bara en liten gnutta av varje maträtt, utom den ryska kaviaren och löjrommen ,dessa läckerheter slevade jag upp i stora högar på den handmålade tallriken i kinesiskt porslin från Ming-dynastins dagar. Lite tunt knäcke att ösa rommen på fullbordade hela härligheten!
Vi åt under tystnad utom när jag avbröt måltiden för att skriva några kråkfötter på servetten och deklamera rimmade fyllevisor i förvrängd form. Men grevinnan jublade och lilla fröken Anna gav mig blickar där hon pilade runt och fyllde på våra glas hela tiden. Hon viskade i mitt öra när hon gav mig påfyllning igen.
- Jag stannar här i natt och sover på kammaren där uppe. Vore bra om ni kunde ge mig en extra påesi - lektion herr P. Jag behöver så förtvivlat en injektion av er stora inspiration igen! Kommer ni upp?
- Självklart, sa jag och fick det nästan att låta som en uppoffring. Ska bara söva grevinnan först. Jag blinkade och hon blinkade tillbaka och trippade iväg ut i köket. Hennes ljuvliga lilla stjärt sjöng för mig, bara i dur!
- Varför kan ni inte sova hos mig herr P? Grevinnans dimmiga ögon var tårfyllda och ledsna.
- Det är ju Tård, grevinnan. Tård ska skötas och matas även på natten. Tård var en undulat grevinnan propsat på att jag skulle ha som sällskap i min vindsvåning. Jag upptäckte snart att det arma fjäderfäet var helt imbecill och vägrade att äta eller dricka. Att prata var det inte tal om...
Efter några dagar var Tårds öde beseglat och jag begravde honom i en papperspåse som innehållit kanelbullar en timme tidigare. Han ligger i en liten bokskog och luktar kanel just nu.
- Men fågeln behöver väl ingen tillsyn på natten herr P? Han sover väl då med skynket över buren?
- Tård sover för alltid och luktar kanel, slank det ur mig i champagneruset. Jävlars, skärpning herr P, annars är sötebrödsdagarna snart över!
- Vad säger ni människa? Sörplar panel, är fågel galen eller vad?
- Tård vill nog bygga bo och hackar på väggpanelen hela tiden, förklarar jag mig snabbt. Puh, det var nära ögat, din gamle skojare!
- Du kanske borde göra dig av med kräket, sa grevinnan och reste sig. Nu får ni hjälpa mig till divanen och läsa lite ur er nya bok tills jag somnar.
- Kanske det, svarade jag. Men som skald bär det mig emot att tillgripa våld mot något levande här på vår jord. Jag drog grevinnan bryskt över golvet och lät henne dråsa ner på divanen. Jag hann bara läsa den första av dikterna ur den nya boken innan hon snarkade högljutt och belåtet.
Jag smet ut i trappen med rocken över armen och gick de två trapporna upp till fröken Annas kammare. Knackade lätt på dörren som genast öppnades.
- Lite påesi, unga dam?
- Hemskt gärna, herr P. Stig på!
Hukande i Visbys smalaste gränder hälsar jag eder på årets första dag!
Högaktningsfullt
Herr P, Pået